Lanzarote

Vulkanön i Atlanten

Timanfaya

Magmaslätterna på Lanzarote. Hjärtat slog hastigare vid åsynen av dessa förstelnade lavaströmmar som en gång dödade allt organiskt liv. Bubblande upp från det inre, resterna av en kallnad sol. Stelnade till sten. Formades som förkolnade knotiga rötter och grenar, färglösa, svarta. Någonstans i magmans inre bildades sm?bubblor, fylldes med lättflytande stenmineraler, kristalliserades. Skimrade i ljuset när bubblan delades och slipades. Den svarta öknens ädelstenar i otaliga färger. Den milt olivgröna var den värdefullaste.

Bilderna är från Timanfaya, platsen för de sista riktigt stora vulkanutbrotten 1730-1736. Enorm områden drabbades av den uppvällande lavan, glödande strömmar som täckte stora delar av ön och nu breder ut sig som svarta perforerade knaggliga slättland. Området blev sedermera förklarat som naturskyddsområde för sin unika geologi. Fortfarande har endast lavor och enstaka buskar hunnit få fäste i den sterila miljön. I gränsområdena har man framgångsrikt börjat odla vin på vulkansluttningarna. Det torra klimatet ger inget regn men den svarta askan suger åt sig atlantfukten och daggen mycket effektivt och bevattnar vinrankorna som planterats djupt ner i runda gropar för att skyddas från vinden.Hettan finns nära under marken. Vulkanismen här är inte explosiv. Utbrotten föregås av jordbävningar under en längre tid. Marken delar sig sedan och de glödheta massorna väller ut över landskapet.