Indienresa 2015

2 augusti 2015
Delhi

Ann och jag har anlänt till Indien. Spännande möten med nya dofter, ljud och människor. Hettan är dock besvärlig och vi har inte mycket energi till att göra något. 
Vi hamnade mitt i Delhi med stadens alla ljud utanför hotellet. En konstant konsert av biltutor med bullermatta. Resan med flyget gick fint med en mellanlandning i Istanbul där det blev förseningar men då hamnade vi inte heller så tidigt på morgonen i Delhi. Vårt fortsatta flyg till Leh om några dagar hade ställts in och vi behövde en ny tid. Efter mycket besvär lyckades vi hitta biljettkontoret för flyget till Leh och fick ändringen av flygtiden bekräftad. Det snabba tunnelbanetåget tog oss sedan in till staden där en motorriksha visade oss vägen till ett hyggligt hotell. Känslan av att vara i Indien är speciell, minnen, språket som sakta kommer tillbaka, attityder och jargongen hos människor. Acklimatisering några dagar, här är fuktigt och varmt. Ann är lite chockad, det är hennes första möte med Indien. Kanske ett hotell i ett lugnare område utanför centrum hade varit bättre. 
Vi bokade ett hotell i Leh. Vi köpte ett betalkort med surf till mobilen vilket senare visade sig värdelöst då Indien är indelat i olika områden och kortet gällde bara i Delhi!. Pengar måste växlas och det fanns bankomater inne i de stora bankpalatsen som lyckligtvis fungerande på en söndag.

Humayun tomb

3/8
Sightseeing i Delhi med motorriksha och tunnelbana. En mördande motortrafik på gatorna där  cyklar nästan är obefintliga numera. Delhi sägs ha världens mest förorenade stadsluft. Olyckligtvis var det måndag och alla museer hade stängt. Vi kunde dock se det stiliga Yantar Mantar med sina astronomiska instrument i komplexa arkitektoniska former från 1700-talet.

Lotus temple

4/8
Ytterligare en dag i Delhi och vi passade på att se Humayun tomb som blev stilbildande för Taj Mahal. Humanyun är dock stramare med mycket röd kalksten och i min mening vackrare arkitektur. Vi tog tunnelbanan ut till Lutus temple och som namnet antyder också liknar en lotusblomma, en näckros som reflekterades i omkringliggande vattendammar. Det är Bahai-rörelsens stiligaste byggnad med ett enormt tomt inre, fritt från dekorationer, för tystnad och meditation

Ladakh
5 augusti 2015
Leh
Vi har anlänt till huvudstaden Leh med flyget från Delhi över det massiva Himalaya. Med halvklart väder i den sena monsunen fick vi glimtar av en dramatiskt skarpskuren terräng.  Mitt i den 3500 m höga breda platta dalen bildad av floden Indus meandringar var det inte svårt för indierna att bygga ett flygfält; nödvändigt som det var efter kriget med Pakistan 1947-49. Bortom Nobra valley inte långt från Ladakh går eldupphörlinjen från 1949 då Indien förlorade stora delar av norra Kashmir till Pakistan. Under 60-talet kapade kineserna åt sig en stor del av de östra provinserna vilket skapade gränskonflikter och krig. Indierna insåg behovet av att öppna området för utveckling, turism och civilisationen för att säkra de känsliga områdena. Området öppnades 1975 och jag var förväntansfull att se det igen efter min vistelse där 1980 som gjorde ett outplånligt intryck och formade mycket av min filosofi och bildvärld sedan dess.
På flygplatsen välkomnas vi i en trevlig vänthall dekorerad av artefakter från buddistklostren. En förbeställd taxi körde oss till ett behagligt gästhus med utsikt över palatset i Leh och Zanskarbergen i fjärran. Det var promenadavstånd till basaren via lummigt inhägnade gångbanor utefter vattendragen. Genom en smal gränd, som vi senare kallade för bagargatan eftersom allt bröd i staden bakades där, kom man ut på det centrala torget . Hela den grönskande Lehdalen norrut har expanderat med stora villor där åkrarna förut sträckte ut sig. En del fält finns kvar där det odlas korn, potatis och ärter. Villorna har grönsaksodlingar på de stora gårdarna. Mycket av detta säljer de på marknaden i Leh. De gamla husen av lera byts ut mot betong. Trä finns kvar i dörrar fönster och inredning. Gatorna moderniseras med avlopp och trottoarer. Det byggs överallt. Hotell byggs på åkermarkerna. Boningshusen byggs ut till gästhus. Lehdalen är rik, det är i den delen som välbärgade i Ladakh bor, de som har haft jordar, markägare som antingen sålt allt sitt land till hugade hotellinvesterare eller själva byggt hotell och odlar grönsaker på gården. De fattigare marklösa invånarna bor inne i staden eller har enkla hus i den torra dalen österut.
Solen lyser in på balkongen där vi sitter med vår frukost. Nattens kyla ersätts med en brännande sol. Den äldre dottern i huset sköter serveringen. Hon skulle väl egentligen varit i skolan men vi gissade att det är sommarlov. Vi ger oss iväg för en första tur genom staden.
Souvenirbutiker är var och varannan butik med försäljning av nästan allt hantverk som finns från trakten och Indien i övrigt. Tibetanerna har sina marknader och Ladakhborna sina i smala gränder som byggts mellan chorten och manimurar. Restaurangerna har skiftande kvalité, de flesta prisvärda och vi åt gott och mycket. I butikerna kunde man köpa frukt, grönsaker, bröd, yoghurt och kaffe. Utmed trottoaren köpte vi gudomligt goda aprikoser som växer i dalgången. Aprikosmarmelad är en av områdets industriprodukter, jag har aldrig ätit så god aprikosmarmelad, syrlig med lagom sötma.
Den centrala storgatan med sidogator håller på att "förskönas" vilket gjorde ett stökigt och kaotiskt intryck. Trottoarkonceptet är obefintligt i indiska städer, här fungerade de någorlunda men det blir en workout med 30 cm höga kanter som knappast är anpassade för handikappade. Tyvärr finns inte mycket kvar av den gamla stadens arkitektur. Det är lite jag känner igen från 1980 då jag besökte Ladakh fem år efter att det öppnats för turister.
Vi vilar och acklimatiserar oss till höjden. En liten vandring uppåt dalen gjorde oss ordentligt andfådda.

“Förskönande byggarbeten” , Lejonkungens palats och en moské i förgrunden.

En dag ägnade vi oss åt lejonkungens palats som reser sig över Leh, överallt synbart liksom klostret Tsemo högst upp på bergsryggen. Det kungliga palatset tog form under 1600-talet men övergavs 1846 då kungen förlorade makten. Vid mitt besök 1980 kunde man inte gå in i det mycket förfallna palatset. Det har klarat nederbörden trots att det är byggt av lera, möjligen var det av god kvalité. Omfattande renoveringar har gjort det tillgängligt för turister. Smala mörka gångar invändigt leder till stora rum där man ställt ut fotografier över Ladakhs historia. De var dåligt hängda och belysta med lite eller ingen förtydligande text. Ett rum var fullt med bilder på arkeologiska sevärdheter i Indien. Flera rum med gamla svartvita fotografier från Ladakh visade natur och folkliv men var odaterade och saknade information. På toppen av det 9 våningar höga palatset finner man en imponerade vy över dalgångarna öster och norrut från staden. Klostret låg ytterligare en bit upp och klättringen dit blev stekhet. Upp kom vi och tog en fika där med kaffe och kex. Jag stannade kvar för att tecknade klostret medan Ann gick en lättare väg hem för att vila. Jag fortsatte bortom klostret och gick ner till ett fält av chorten jag minns från 1980.  Vandrade tillbaka utmed berget där den gamla bebyggelsen fanns kvar. Ett hus renoverades så att moln av damm uppstod då de skovlade ner rester av lerväggarna. Nederbörden har under senare tid gjort att de gamla husen fått fula smutsränder av smält lera utmed de vitkalkade väggarna. Liksom i de flesta tibetanskt influerade områdena bygger man fortfarande med soltorkade lerklossar, fönstren med träram och glas, taket bestående av kraftiga trästockar som belagts med ett tätt lager träpinnar som i sin tur har en beläggning med hårdstampad lera. Husen blir otäta i regnet så man förbättrar taket med cementlager eller plastpresenning. Uppe på taket ligger djurfodret på tork. Förr i tiden hade man kodyngan på tork för eldning. Numera använder de flesta el eller gas men på vissa ställen såg vi högar med soltorkad jak- och kodynga utanför husen.

Tsemo gompa Leh

Idag blev det en lång vandring uppåt i dalen tills åkerfälten började ta slut och de kala bergen tog vid. Endast den brusande forsen med små gräsplättar kring slänterna. Efter vandringen genom det idylliska landskapet med gårdar, fält och stora villor kom jag till en raserad bro över forsen. Den stora översvämningen hade tagit med sig vägen runt om den fasta brokonstruktionen. Nu var forsen normal så det gick att ta sig över med lite besvär. På andra sidan gick jag utmed forsen tills fälten bredde ut sig med kornodlingar. Där hittade jag en skön plats för att göra några teckningar och en akvarell. Myror hälsade på och bland stenarna sprang ödlor med ett rött märke bakom huvudet som en dekoration. Fortsatte för att leta efter en övergång till andra sidan om forsen men den var strid och jag vågade inte hoppa. Fortsatte tills jag fann ytterligare en brokonstruktion som stått emot strömmarna men där vägen efter bron hade kollapsat. Här var jag i utkanterna av Leh. Hittade en by med ett kloster där husen var i gammal traditionell byggnadsstil, det var som om jag var tillbaka i Leh för 35 år sedan bland gränder, manimurar, chorten och bönehjul. 
Chorten: Relikgrav efter en framstående lama. Representerar också en symbolisk bild av Buddha.
Gompa: Tibetanska beteckningen på ett kloster.
Manimur: En mur på vars krön man lägger stentavlor med det heliga mantrat “Om mani padme hum” ingraverat. Det anses som en meriterande handling, förbättring av din karma. 
Bönehjul: Samma mantra som ovan tecknade på papper som läggs i en roterande cylinder. Kan vara från små individuella hjul man svänger med handen till enormt stora påkostade cylindrar i speciella hus där en klocka klingar för varje varv.
Böneflaggor: Samma mantra igen och heliga skrifter tecknat på flaggor i flera färger representerande de 5 elementen, gul-jord, grön-vatten, röd-eld, vit-luft, blå-rymd. Balans mellan dessa färger ger harmoni till omgivningen och hälsa till kropp och sinne.

Klicka för alla alla bilder från Leh

9/8
Tikhsey
Utflykt till Tikhsey Gompa med lokalbussen. Dalgången med Indusfloden är kraftigt exploaterad med samhällen, militäranläggningar, skolor och småskaliga industrier. Odlingar har brett ut sig mellan bergssluttningarna. Trafiken var intensiv och strax före klostret var vägen översköljd och det blev stockning. Då skymtade klostret högt uppe på klippan som är en utlöpare från Ladakh bergen. Svettiga trappsteg i hettan tog oss upp till heliga kamrar där de hade middagsbön med rytmiska recitationer ur skrifterna ackompanjerade av trummor, horn, klockor och cymbaler. Allt detta skedde medan turisterna gick omkring och fotograferade helt ogenerade. Vi satt oss ner försiktigt, lyssnande, tittade och stördes av denna ström av turister. Hur mycket måste munkarna ha störts? Kanske utförde de ett skådespel för turisterna för deras inträde och förbättring av klosterkassan. Där finns en kammare med en  jättestor förgylld staty av Buddha Maitreya. Längre ner stötte vi på biljettluckan för gompan och betalade där inträdet, vi hade kommit upp bakvägen. De borde sätta restriktioner på turisternas vimsiga kringrännande under bönestunden sade jag till munken som tog betalt. Skenheligt kunde turisterna ena stunden sitta med korslagda ben i meditationsställning och i nästa stund rikta kameran mot näsan på någon novis som slog på de stora trummorna. Munken nickade och skulle fundera över det. 
Buddha Śākyamuni : Den nuvarande Buddha
Buddha Maitreya: Den kommande Buddha

Tikhsey Gompa 

Ingången hade souvenirbutik, restaurang, toalett och en stor parkering för alla bilar och bussar. Jag tecknade en del av byggnaden och landskapet i fjärran. Stenöknen som vid närmare granskning faktiskt börjar grönska och blomma. Detta som resultat av de senaste blöta åren. Det kommer torrtider vilket är förhärskande men 4-5 gånger under 1900-talet har det varit "blöta" perioder. När jag var här 1980 var allt snustorrt. Det enda vatten som fanns var den från glaciärerna och omkring Indus flöde i mitten av dalen som var sparsamt kultiverat. Nu växer det höga träd och åkrarna breder ut sig. 

Ladakh ökenberg

Alla bilder från Tikhsey

10/8
Mellandag då vi fixade biljett från Leh till Manali den 28 aug. På så sätt fick vi de bästa platserna i minibussen som tar 16 timmar att nå Manali. Det trodde vi då men verkligheten blev en annan. 
Bankautomaterna kunde bara lämna oss 10 000 rupies i taget vilket gjorde växlingen dyr eftersom svenska bankerna tar 40 Kr, c:a 320 rupies i avgift vid varje uttag och vi behövde minst 40 000 rupies. Wifi fungerade dåligt, det gick inte att ladda ner böcker. Mina mail skickades aldrig iväg. 
Dagen avslutades med en promenad uppåt den blomstrande dalgången till den gamla byn vid slutet av odlingarna där det också låg en gompa. Återfärden i solnedgången gav oförglömliga vyer av bergen med det upplysta klostret Tsemo gompa ovanför palatset i Leh.

11/8
Likir
Färden till Likir gick kl 16 så vi hade hela förmiddagen att packa och sitta i gästhusets vardagsrum. Tidigt var vi nere vid bussen för att få sittplats. Vandringen ner till busshållplatsen blev svettig i den flammande solen. Bussfärden medförde lite svalka i vinddraget från fönstret. Vi kom fram till Likir gompa och fick ett underbart rum i ett trevligt gästhus bakom klostret. Här i samhället finns bara en bod för att köpa vatten, juice, kex och mjölk. Grönsaker och frukt borde vi ha köpt med oss men det var för sent påtänkt. Här kommer vi stanna en vecka. Tyst och lugnt, endast den lilla forsens skvalpande ljud hörs genom fönstret och utsikten mot dalen och bergen är strålande.

12/8 
Besök i klostret som hade ett museum med gamla artefakter, tankas, musikinstrument, lurar av ben och fotografier. En skola för noviser ligger alldeles bredvid. En gigantisk förgylld sittande buddha bakom klostret blickar österut. Vi gick den så kallade “koran”, en vandring medurs runt klostret som munkar företar varje dag.
Dagen avslutades med en lång vandring upp i dalen med pittoreska bondgårdar med terrasserade odlingar. Solen belyste bergen partiellt och skapade spännande former. En bonde bjöd på ärtor som mognat på fälten, de var delikata.

Terrasserade odlingar

13/8
Vi beslöt oss för att vandra till byn nedanför Likir Gompa och gjorde i ordning kaffe och kex. Våra förhoppningar var att kunna köpa frukt och hitta ett ställe med WiFi. Vandringen ner gav fina vyer över klostret och långt där nere brusade forsen bland odlingar och djurhagar. Kanske vi kunde ta vägen tillbaka genom att följa forsens väg uppåt. Byn Likir visade sig tråkig med bara en butik som inte sålde frukt och grönsaker. Några restauranger med WiFi syntes inte till så vi fortsatte genom byn ner till forsen där vi tog kaffe och åt våra kex. Vid ett hus utmed vägen tvättade man mattor direkt på asfalten och hängde dem på tork i solen. Vi frågade om vägen upp till gompan och blev anvisade en stig vid sidan om huset. Fulla av förhoppning anträdde vi vandringen uppåt. Det växte rikligt med lavendel som vi plockade och samlade i påsar. Ann tänkte använda dem för att göra lavendelolja och vi funderade om de skulle passera tullen på hemresan. Vandringen var underbart vacker utmed bevattningskanaler och genom djurhagar som ständigt bevattnades för att ge ett grönt friskt gräs. Problemen började uppstå då de var inhägnade och vandringen blev besvärligare högre upp. Ett stort stenfält skulle passeras vilket jag enbart tyckte var en rolig utmaning men som Ann var mindre road av och vi fick pausa ofta. Värmen bidrog till besvärligheterna. När vi efter stenpartiet åter hamnade i dödläge i en inhägnad djurhage med en stängd och låst port framför oss tog vi oss till en bro över forsen och vandrade återstående sträckan tillbaka på bilvägen. Från bilvägen kunde vi se att vi varit precis under klostret och hade otur att inte hitta den rätta stigen.

14/8
En fri dag för oss båda och jag har suttit och skrivit dagboken som försummats. Våra magar är dåliga och det beror mycket på den ensidiga kosten. Runt lunch gick vi båda ner till restaurangen bredvid klostret och beställde mycket grönsaker. Det gjorde vi sedan varje dag. Jag satt uppe på taket och tecknade utsikten mot dalgången med de veckade bergen och oaserna med uppodlade fält, bondgårdar och bevattningskanaler. Innan skymningen gav vi oss av på en kvällspromenad i den idylliska bondelandskapet. Passerade gröna saftiga kohagar och gamla hus där kodyngan låg på hög utanför som bränsle för matlagningen. En gammal gumma motade sin ko uppåt stigen och hela familjen var ute och plockade ärtor i fälten. Längre bort upptäckte vi en gammal kvarn som inte var i bruk. Nu när vi visste hur de såg ut upptäckte vi ytterligare en kvarn som var i fullt bruk. De hade en oansenlig form med rundade väggar av sten, en skovel under huset roterade av vattentrycket och kvarnstenar inne i det lilla huset malde. Där stod mjölsäckar och ett fint lager av mjöldamm över golv och stenar. Vi såg en till kvarn längre ner på väg hem, något vi inte lagt märke till under vandringen i förrgår. När man vet börjar man se.
Kanske skulle vi besöka bönestunden imorgon bittida i klostret. Jag gick ner till klostret och frågade en munk vid vattentappen utanför på torget men man fick inte närvara vid bönestunderna, de var inte öppna för annat än munkar. De var klokare här än i Tikhsey.

Likir Gompa

15/8
En dag för att teckna, skriva och läsa. Välbehövligt besök på restaurangen för att äta grönsaker som vi saknar i gästhusets utbud. 

16/8
Lång vandring hela dagen. En utflykt så långt vi kunde nå uppåt dalen från 3700m till drygt 4250m där alla träd upphörde att växa. Kvar fanns små plantor och blommor och gräset på ängarna kring forsen där korna betade. Vi såg också en och annan jak. De flesta kor är en blandras mellan jak och låglandsko. Som en uppenbarelse i stenöknen stod Himalayarosens buske med både knoppar, utslagna vackert rosa doftande blommor, vissnande blomblad. Jag plockade de kvarvarande frökapslarna; kanske de kan gro i Sverige. Över 4000 m växte inte Himalayarosen och den fanns inte alls på 3500 m. Stenarna var fläckade av en röd lava som växte i cirklar och intrikata mönster, kommunicerar de med tecken till mänskligheten?

Himalayarosen

Här hade glaciärälven runnit i årtusenden. Runt dess flöde har de första livstecknen slagit rot, bildat lite mylla och förökat sig. Människorna ledde vatten till torra terrasser och kultiverade jorden med bakterier från djurens och sin egen avföring. Kornet börjar växa. På ängarna betade jakar som bidrog med sin dynga till gödsling och bränsle. De gav mjölk, smör, ost och ull till att spinna och väva kläder. Fortfarande lever de av jorden och kretsloppet. Mildare klimat har medfört odling av potatis, morötter, sallad och ärter. Mulltoa är legio, det bidrar till gödsel för deras grönsaksodlingar. Skördesäsongen är i antågande då kornet ska slås och tröskas. Det males fortfarande i små vattendrivna kvarnar.

Likir dalgång

Där på 4250m höjd fanns bara forsens brus. Flera växtarter nere i dalgången återfanns inte här. Den sista bebyggelsen med terrassodlingar hade vi lämnat. Ännu var det tusen meter kvar till bergstopparna med lite kvarvarande snö. Vi fick en lätt yrsel av syrebristen. Vandringen neråt var behaglig och ren njutning. I eftermiddagssolen blev bergen dramatiska och långt bort över bergen till Zanskar låg ett oväder. En herde vallade en flock getter med livliga små killingar som djärvt prövade på hopp mellan stenar och avsatser. 

Alla bilder från Likir

17/8
Mellandag då vi vilar. Ann blev dålig under natten och kräktes. Hon vilar och försöker återhämta sig. Framåt kvällen måste vi packa för morgondagens resa till Lamayuru.

18/8
Lamayuru
Tidigt upp med frukost som värdinnan vänligen iordningställt. Vi gick ner till klostret där bussen snart kom för att hämta folk uppe i dalen. Vi fick god plats och kunde betrakta lokalbefolkningen som snart fyllde upp bussen. Alla kände alla och man hjälptes åt med bagage och gods. Bussen är livlinan för de flesta, kontakten med huvudstaden Leh och världen, som det var en gång på landsbygden i Sverige. Det skulle lastas en stor trästock på taket vid ett ställe och på ett annat ställe flera höbalar som foder åt kor. Vi skulle bara till vägskälet vid den stora huvudvägen för att fånga bussen till Lamayuru och behövde inte betala något. 
I väntan på bussen som skulle komma om två timmar tog vi kaffe. Vi fick lift med en bil som visade sig vara en taxi och den tog rejält betalt i slutändan. Fort kom vi fram till Kalchi som ligger en halvtimmes färd från Lamayuru. I en underbar restaurang bakom huvudgatan åt vi lite pakora med lassi. Borden var placerade under aprikosträden med mogna frukter som vi trakterades helt gratis.
Vi kom lagom på bussen till Lamayuru efter lunchen och den färden gick brant uppåt genom ett fantastiskt bergslandskap. Vid framkomsten stod en vänlig kvinna utanför bussen och ledde oss till sitt gästhus där vi fick ett rum på taket intill en stor terrass. Skönt att komma till ett rum med toalett, badrum och även ett normalt möblemang med stol och bord.
En promenad på eftermiddagen runt klostret och besök i bönesalarna. Ett gammalt fint kloster med mystik och anor. Många hus renoverades runt omkring den centrala kärnan. Högt uppe på vittrade grusstoder hade klostret vuxit från några eremitgrottor till ståtliga byggnader med intrikata gångar och en stor samling chorten som omgärdades av bönehjul.
Kvällssolen skulpterade landskapet när vi begav oss ner till gästhuset igen.

Lamayuru Gompa

19/8
En dag för oss själva. Förmiddagen försvinner med tvätt, läsning, skriveri och slummer. Gav mig efter lunch ut för att teckna byn och landskapet. Stora delar av den gamla byn är obebodd, raserad och verkar hopplöst förlorad. Den gamla tekniken att bygga i hårdstampad lera har lämnat kvar smältande väggar och raserade tak. Här och där var dock boningshusen intakta. Turisterna kommer i skaror där man sitter och tecknar. En trettonårig buddistnovis ställde mig de vanliga frågorna om var jag kom ifrån och vart jag skulle. Pojkens far arbetade som rörmokare och de hade bondgård på landet där farmor jobbade. En syster läste i Wanla. Han var sonen som skulle bli munk, ville han bli det? Jag fick aldrig något svar, frågan kanske var svår för honom. Vart ville han helst resa om han hade pengar? Han hade inget annat svar än Leh. Skolan var slut för dagen, han gick en kora runt stuporna och skulle sedan leka med sina kamrater. 

Rasbranter Lamayuru

20/8
Efter lite morgonsysslor började vi vandra upp till klostret Athite. Stigen gick först förbi ett antal chorten och manimurar. Sedan genom en dalgång med en brusande fors mellan ängar av lavendelblommor och höga grusstoder utmejslade av vatten och tidens tand. Sedan tappade vi stigen och allt gick brant uppåt mot huvudvägen. Ann ville inte följa med längre utan vände för att plocka lavendel och njuta av naturen. Jag kämpande mig upp till motorvägen där det var ytterligare 2 km för avtagsvägen till Athite. Vyerna var granna över bergen i eftermiddagssolen. Ibland mjukt skulpterade, blandat med spetsiga skapt utmejslade bergskedjor. Vid vägskälet upplyste en skylt att det var 3 km till klostret, rakt uppåt till 3700m, en stigning totalt från Lamayuru på 700 m. Jag tog en del genvägar som förkortade serpentinvägens långa svängar. Högre upp blev vyerna vidare och Himalaya visade sin oändlighet. Klostret skulle renoveras och var en byggarbetsplats. I en liten by nedanför klostret livnärde man sig av fårskötsel och terrassodling. Sent blev det så jag hann inte med att se klostrets heliga rum utan skyndade tillbaka ner till Lamayuru innan mörkret föll. Genomsvett tog jag en dusch före middagen.

21/8
Idag skulle vi vandra leden mot Wanla som går över ett pass på 3700 m. Det började dåligt med att vi inte hittade infarten till leden från huvudvägen. Vi hamnade långt bort där turister fotograferade de unika leravlagringarna som gör Lamayuru så berömt. På vägen tillbaka chansade vi på en stig vilket var rätt och vi kom upp på leden. Uppför gick det med många märkliga bergsformationer och bergarter. Vid en delning av stigen fick vi chansa igen och kom lyckligtvis åt rätt håll genom en ravin som smältvatten och vårfloderna bildat genom grusavlagringar. Från passet fick vi en fantastisk vy både åt Wanla och över dalgången vi passerat. Vi såg ett rikt fågelliv i dalgången som grönskade långt uppåt bergssluttningarna men inga träd växte så här högt upp. Man förväntade sig hjordar av får och getter men det fanns inget, bara vinden och ljudet av fåglar.

Från passet mot Wanla 4700 m

22/8
En mellandag då vi vilar. Ann mår inte så bra. Tvättade kläder, gick ut och tecknade lite och sedan tid för att packa. Kvällsmåltid som var god men innehöll något som Ann inte tålde. Under natten blev hon dålig i magen, kräktes och mådde illa. Jag sov som en stock men husvärdinnan hjälpte henne med ljus och rengöring. 

Alla bilder från Lamayuru

23/8 
Jag hade frukost och Ann orkade bara en kopp te. En sista packning innan resan till Leh. Vi betalade och tackade för oss, speciellt för all hjälp under natten. Vi fick vänta en timme nere vid vägen på bussen Kargil-Leh. Den hade gott om sittplatser och jag hivade upp min ryggsäck på taket och spände fast den. En halvtimme senare brev det lunchpaus i Kalchi där aprikosträden dignar av frukter. Vi köpte en påse färska aprikoser och en påse torkade. Ann somnade under färden men jag var klarvaken hela tiden igenom det dramatiska bergslandskapet. I Leh framåt halv två gick vi uppåt Old Manali Road och spanade efter hotell. Det finns så många. Mycket listigt pekade en hotellscout åt fel håll när vi frågade efter ett känt hotell vi visste om. Det var förstås en återvändsgränd med fullbokade gästhus men scoutens hotell hade lediga rum. Trötta på att släpa packning tog vi in där till ett hyggligt pris. Så kan det gå.
Vi gick till en researrangör som gav oss ett bra bra pris för två dagars utflykt till Nobra valley. En lite lyxig utflykt med bil och chaufför till den natursköna dalen som vi tyckte var spännande.
Vi gick inte ut för att äta, Ann ville vara försiktig. Vi köpte hem lite bröd och pålägg, te och juice, frukt och vatten. Utanför hotellfönstret var äppelträdets grenar fulla av små goda äpplen som lätt kunde plockas.

24/8
Frukost på hotellet och sedan en tur bland stånden i tibetanmarknaden. Massor av hantverk, dåligt och fult, vackert och fin kvalité. Ädelstenar, mässingsgjutna dorje, klockor, cymbaler och sjungande skålar. Jag köpte ett par cymbaler som klingade fint.
Kaffet på Franska bageriet var blaskigt. Ann köpte några fina örhängen. Jag försökte surfa på internetkaféet men nådde inga resultat. Internet är uruselt överallt, lika dåligt på hotellet. 
Hos researrangören fick vi vår inner line permit till Nubra valley och våra pass. Kl 8 i morgon bitti bär det iväg. 
Inner line permit: tillstånd man som turist måste ha för att besöka platser nära pakistanska och kinesiska gränsen.

25/8
Nubra Valley
Färden till Nubra valley gick över Kardung La passet på 5600m, vilket är ett av de högsta vägpassen i världen. En slingrande serpentinväg som både före och efter passet var bedrövligt dålig, det kan knappast kallas en farbar väg. Bilen fick gå enormt sakta och vi skakades om i sätena av alla stenbumlingar på vägen. Allt kompenserades av spännande bergsformationer, fantastiska vyer över Himalaya, vida dalgångar med terrassodlingar, branta raviner utmejslade av vatten, torra ökenberg i skiftande färger. Nubra valley genomflyts av den mäktiga floden Shyok som genom årtusenden skapat en vidsträckt plan flodbädd som delvis är uppodlad, delvis är ökensand med dynor. Hela dalen öppnade sig som ett panorama när bilen svängde ut högt uppe på berget. Kamelkaravaner drog fram utmed dalen och korsade stora sanddynor, utlöpare från den berömda sidenvägen. Vid närmare betraktelse bestod “kamelkaravanerna” av glada turister som lokalbefolkningen ledde runt. 

Nubra valley

I Diskit besökte vi klostret högt uppe på en klippa som stupade ner i en flodravin. Spännande läge minsann med trånga vindlande gränder och trappsteg uppåt till bönehallarna. I ett liten kapell renoverades väggmålningarna av en grupp tjeckiska konservatorer.
Vi fortsatte sent på eftermiddagen till byn Hunder där vi fick ett förtjusande trevligt gästhus mitt i en underbar trädgård med fruktträd, blommor och grönsaksodlingar. Rummet var behagligt och i den stilla lantliga miljön sov vi gott.

26/8
Nästa morgon vandrade vi upp i den lummiga byn med otaliga vattendrag, fruktodlingar, grönsaksland och blomplanteringar till något som liknade en bönehall. Hela byn består av en mängd gästhus och bondgårdar. Längre upp gick stigen vid sidan av chorten som bildade en trevlig park med brusande vattendrag. Eremitgrottor syntes högt uppe på klipporna. Vi gick runt en manimur med rikligt utmejslade stentavlor. 
Mitt på dagen for vi tillbaka i det fantastiska landskapet. Dorje, vår chaufför körde säkert men lite för fort. Flera stopp blev det på grund av vägarbeten i en otroligt tät trafik. Massor av turister på tungt lastade motorcyklar syntes utmed vägen. Det måste vara livsfarligt. I bilen fanns ändå en erfaren chaufför, vad hade dessa motorcyklister för erfarenhet av vägen? 

Alla bilder från Nubra Valley

27/8
Leh - Manali
Förberedelser inför resan till Manali genom Zanskars höga pass. Vi fick gå och vänta på att resekontoret skulle öppna eftersom alla butiker och affärer hade "sovmorgon" fram till kl. 13 just denna dag, förmodligen en dag i månaden, sista torsdagen eller något sådant.
Vi tog lunch i väntan på agenten som var senare än de andra på att vakna. Han upplyste oss om att bussen inte blivit full och skulle avgå ett dygn senare. Vi blev upprörda eftersom vi checkat ut och även bokat och betalat ett rum i Manali. Han skulle ordna något annat. Till slut fick vi framsätet i en jeep vars säten tyvärr var mycket trängre än en buss, men vad ska man göra? Till råga på allt blev sätena lite dyrare i jeepen. Förargade blev vi eftersom vi betalat biljetten 20 dagar i förväg i förhoppningen om att få framsäten i en skön och bred minibuss. Han hade uppenbarligen inte planerat in vår resa i god tid innan. Naturligtvis gick det många minibussar till Manali just denna natt, det kunde vi lätt se.
Vi fördrev dagen på olika kaféer innan vi hämtade vårt bagage på hotellet och gick ner till resekontoret. Den planerade avgången kl 21 blev försenad eftersom det fanns lediga säten kvar. Vi väntade ytterligare någon timme och fick sedan skjuts ner till jeepen där vårat bagage packades på taket. I den mörka jeepen satt vi och väntade på de övriga passagerarna. Vildhundarna grälade, längre bort höll de på att laga en buss, dunkande musik kom från något håll, sällskap hade vi med stjärnorna och den klara månen. Kl 23 började passagerare anlända och strax efter halv tolv kom vi iväg. Ytterligare passagerare plockades upp under vägen ut från Leh. I den mörka natten rullade vi med hög hastighet genom Leh-dalen, ingen trafik att tala om, det var idealiskt att resa här på natten, framlyktorna lyste upp den mystiska omgivningen med chorten och muromgärdade odlingarna. Innan vi skulle lämna Leh-dalen fastnade vi i en poliskontroll. Våra pass kontrollerades men de ville också kontrollera indierna som fanns med i bussen och vi var tvungna att invänta andra fordon från Leh, varför fick vi ingen vettig förklaring på. En och halv timme senare kom vi dock iväg. Vår chaufför var mycket skicklig och jag har aldrig känt mig så trygg trots att vägen var både farlig och dålig. Han kände vägens alla stenar, gropar, kurvor och raksträckor. Först vid sextiden på morgonen började omgivningen synas och vi njöt av ett mycket dramatiskt surrealistiskt bergslandskap. Det högsta passet passerades på 5400 m varefter vi var inne i Zanskar. 

Zanskar

Vidunderligt sköna långa dalgångar med fantastiska bergsformationer. Vi stannade för frukost vid nio-tiden och lunch mitt på dagen. Då var vi redan i Lahul och hade bara Rothang passet kvar innan Manali. Det passet brukar alltid vara besvärligt och även denna gång hade vägen förstörts mycket av monsunen. Snart var vi inne i den gröna Kullu-dalen och rullade in i Manali vid fyra-tiden på eftermiddagen. Vår skickliga chaufför lyckades ta oss till Manali på 14 timmar trots strulet med nattens poliskontroll. Här har vi ett fint boende med bergsutsikt och skön temperatur i luften.

Alla bilder Leh-Manali

30/8
Manali
Vi hittade ett förtjusande guesthouse vid forsen bakom det hus jag bodde i 1987. Man hör forsens brus hela tiden och trädgården är full av äppelträd som vi fritt kan plocka. Bergsutsikt, skönt väder och ett bra rum med kök. Vi handlade grönsaker, bröd och ost i basaren. Det finns gott om stigar och vandringsleder i omgivningen. Ett charmigt ställe som vi tänker stanna en vecka på.

Manali

31/8
Avslappnad morgon, läsning, lite tecknande, skrivande och en kaffe. På eftermiddagen en promenad uppför berget som blev väldigt besvärlig så det blev en mer horisontell led utmed dalen. Vandring på stigen till en äppelträdlund. Plockade med mig några äpplen och vände åter till hotellet. Kvällen hade börjat klarna efter dimmor och regn på eftermiddagen. Solen kastade sina strålar på bergen mittemot och molnen lystes upp. Natten blev klar och morgonen därpå strålande vacker som varje morgon tycks bli här. Cikadorna filar intensivt i skymningen och startar även upp i gryningen med sin kör. 

3/9
Några stilla dagar i Manali. Några utflykter med vandringar i bergen har vi gjort. Igår en lång vandring uppåt dalgången med Beas-flodens brus i öronen. Skön första del utmed den lummiga flodbädden. Ett modernt spektakulärt hus byggt på en klippa. Längre bort en trevlig by med den gamla arkitekturen intakt och många nya i betong som var under byggnad. Barnen klädda i sin uniformer kom tillbaka från byn på andra sidan forsen där skolan låg. Alla barnen gick i skola. Vi korsade forsen över några enkla brokonstruktioner och var uppe på den hårt trafikerade leden till Manali. I detta naturfagra område blir trafiken och stanken från skiten utmed vägen helt beklämmande. Vi letade efter en väg upp till Vashisht som är den andra delen av de hippa nästena här i dalen. Mycket riktigt var den nedlusad med turister, gästhus och kaféer. Med det kommer klädbutiker, souvenirbutiker, uthyrningsställen för motorcyklar, yoga, aurovedic yoga, tibetanbuddism och allt annat utbud. Köpte yakost vid ett torg där västerlänningar satt vid kaféerna och tände på. Kvällen hann mörkna innan vi nådde Manali. Där handlade Ann kläder i den kooperativa butiken för lokalt hantverk. Jag hämtade ut tågbiljetten Dehradun till Delhi och upptäckte långt senare en avgift till resebyrån på 95% av biljettpriset!. Surt men biljetten var ändå billig. 
I natten var stigen genom naturparken upp till gamla Manali stängd så vi fick tampas med bilarna på den smala hårt trafikerade vägen vid sidan om. Risken för att bli överkörd var överhängande så vi viftade med våra ficklampor för säkerhet skull. Väl hemma åt vi lite smörgås med yakost och slocknade framåt tio-tiden.
I morgon blir det en tidig uppstigning och vandring inåt i dalgångens stora naturskyddsområde.

Traditionellt hus

5/9
Gårdagens tur gick uppför dalen bredvid en strid fors som djupt grävt sig ner och bildat branta sidor. En vandringsled hade skapats genom naturskyddsområdet som flitigt utnyttjades av lokalbefolkningen för att samla hö och valla kor. Leden gick brant uppåt hela tiden, klängde utmed den branta bergväggen, full av växtlighet, stora barrträd, högresta och omfattande som sköt upp till tio meters höjd. Vi såg hur träden sprängt klipporna som visade stora sprickor. Kring stigen ett ymnigt växtliv där korna betade helt orädda för de branta sluttningarna. Långt borta skymtade trädgränsen och alpsluttningarna upp mot barmark och den eviga snön. Kanske kunde man nå trädgränsen på en dagsutflykt? Vi var dock trötta och vände tillbaka. Nedfärden gick snabbare och vi tog oss en efterlängtad kvällsmåltid hemma på balkongen med stjärnorna som började tändas över bergen. 

6/9
Idag skulle vi äta middag på en av byns restauranger och trevade oss fram till en rätt så bekvämt och trevligt ställe. Ljudnivån på den dåligt valda musiken var dock för hög och sänktes ej när vi klagade. Vi gick till ett lugnare ställe en våning upp med utsikt över gatan. Ljudet från gatan var tolerabelt men vi hamnade bredvid en restaurang med musikalisk live-framträdande från en lokal begåvning vilket blev nära på outhärdligt. Vi orkade dock inte flytta på oss utan beställde en indisk thali i den för övrigt helt tomma restaurangen. Var vi de första och enda gästerna idag? Kan de servera något ätbart? Vi fick våra lassi och väntade länge på thalin. Det tunna krispiga papelbrödet smakade bra men curryrätten och den röda linsgrytan var helt meningslös, smaklös. Jag började irriteras och argumenterade med kyparen att den var smaklös, varför var den det, kunde de inte laga indisk mat, den smakade ju inget? Snart blev jag högljudd och började skälla på hindi. Vi behövde inte betala för thalin. Notan begränsades till lassin, teet och grönsalladen. Vi sneddade över till restaurangen på andra sidan gatan och beställde där en fiskthali och en kycklingthali. Dessa var nästan kryddlösa och vi suckade över att i denna turistby var allt anpassat för den västerländska smaken, lite kryddor och chili. Vi åt ändå upp thalin och aktar oss för att beställa indisk mat här igen.

Alla bilder från Manali

8/9
Resan från Manali till Dehradun
Tidigt upp för att ta oss till busstationen. Våra biljetter var redan köpta och det gällde att hitta bussen. Vi kom på en mycket sliten “Deluxe Bus Coach” med ett fåtal passagerare som bara gick till Kullu för att där ersättas av annan direktbuss till Chandigarh. Vägen kändes lång hela dagen genom ett oändligt bergslandskap som blev lägre och plattare mot kvällen. Vyerna var stiliga upp mot bergen där vi kommit ifrån. Chandigarh planerades av Le Corbusier och byggdes redan på 50-talet för att bli huvudstad i Punjab-Haryana. Det hade vi väldigt lite glädje av när vi kom till busstationen sent på kvällen. Vi beslöt oss för att resa vidare direkt till Dehradun. Besvärligt som det är att hitta ett hotell i rätt prisklass och så släpa på packning och konfronteras med påträngande “hjälpsamma” bärare och en taxi som ska leda oss till “rätt ställe”. Vi skulle ändå direkt vidare nästa dag. Vi kom knappt iväg från stationen då en passagerare med uppenbara drogproblem inte hade köpt biljett men ändå skulle med. Chauffören ilsknade till och vägrade köra men på något sätt ordnade det sig i slutändan. Den påverkade mannen fick stiga av och vi kom iväg. Mitt i natten kom vi fram och lyckades hitta ett hotell i centrala Dehradun. Kl 3 på natten var Dehradun en av de spöklikaste städer jag någonsin åkt igenom, kusligt deprimerande.

10/9
Mussoorie
Vi ligger stilla i Mussoorie. På altanen till hotellet Devdar Woods susar en stilla vind, molnen skymmer bergens sidor, löser upp dom för att i nästa stund visa trädens konturer mot det vita i olika schatteringar. Solen skänker ibland sina värmande strålar men oftast drar den fuktiga vinden med sig dimslöjorna, man ömsom svettas, ömsom fryser. Bergens ljud når öronen, en ensam flöjtton, skallrande koskällor, apornas rasslande i träden, fåglar som kuttrar, höga ljud av syrsor. 
Vi gjorde utflykter i bergen, besökte det sköna Dhanaulti, shoppade hemvävt naturfärgat hos Himalayan weavers och gick en hel dag i naturreservatet Jabarkhet. http://www.jabarkhetnature.com/

Jabarkhet

Drygt en vecka kvar innan hemresan, Vandringar i bergen, botaniserande bland växter, akvareller av moln, teckningar av bergen. Långt bortom molnen ligger bergen jag vill till, de skarptecknande, utan växtlighet, majestätiska, högresta, branta. Att försvinna i, förföras av och komma nära. Inlevelse i en oändlig värd av branter, sluttningar, höjder och dalar. 
Här finns molnen, träden, skogsranden, enstaka vyer av dalens byar och terrassodlingar som skymtar mellan molnen. 

Alla bilder från Mussoorie

Det finns mycket mer att berätta från Mussoorie, min födelseort med uppväxt och skolgång. Men jag jag får återkomma med mina memoarer. Lite mer finns att läsa i “Chakra” en reseskildring från 2011 som finns att ladda ner här

Vår Indienfärd slutade med den bekväma tågresan till Delhi och två nätter där i ett lugnt och fridfullt område. En verklig kontrast till det hotell vi kom till i början av resan. Indien har ljuvliga ställen, vacker natur, väldoftande smakrik mat, goda frukter och färgstark kultur men också fruktansvärda områden med kaos, misär och föroreningar.  Som turist får man vara beredd på lite av varje och de flesta känner att de vill tillbaka, vi också men kanske först efter några år.

Davey Hammarsten som reste tillsammans med Ann Löwenstein

Alla teckningar från resan

Extra material

Konsten att beställa te och kaffe i Indien
Morgon efter en natts vila på ett hotell i Dehradun. Telefonen ringer vid sängkanten och det är receptionen som vill servera frukost. Vi ringer senare sluddrar jag slött. Lite senare, trötta ögon och en kopp te för mig och en kopp svart kaffe för Ann vore fint. Ringer upp receptionen och beställer en halv kanna te (half set of tea) med separat mjölk och socker och en kopp svart kaffe utan socker. Helt klart och tydligt. Förbryllad frågar man om det ska vara två koppar te. Nej "one small pot of tea with one cup". Det blir en orimlig väntan så jag ringer upp igen och undrar när te och kaffe kommer. En ängslig pojke står efter tag vid dörren och med en bricka bestående av en kopp svart te med separat mjölk och socker och en kopp svart kaffe som är sockrad. Jag får beställa en kopp till svart kaffe denna gång utan socker och en svart kopp te till eftersom deras koppar är små och jag hade önskat mig en hel kanna. Kaffet är utomordentligt tunt och Ann får göra det starkare med vårat eget snabbkaffe. Ytterligare fördröjning och jag får ringa upp och fråga en gång till. Denna gång kommer den ytterligt ängsliga pojken med en av de hotellanställda bakom sig som övervakar. Darrande lämnar han över en kopp te, denna gång sockrad och en stor kopp med mjölk, den separata mjölken. Jag har ju redan mjölk men säger att det är ok. Kaffet är denna gång inte sockrat till Anns belåtenhet. Mjölken blir kvar och jag gör en termos med varmt vatten som jag kokat med vår doppvärmare och bryggar mig en kopp med tepåse och använder mjölken till det. Egentligen kunde jag bara beställt mjölk. Ann kunde ha gjort sitt eget kaffe. 
Något från tebryggningens ursprungliga konst har gått förlorat i en anrättad bryggd med först te blandat med vatten som kokas upp. Sedan hälls mjölken på med ytterligare uppkok och sist sockret, mycket socker. Resultatet blir ett te med bränd smak av mjölk och teblad. Den myckna mjölken ger skinn som får avlägsnas Kineserna uppfann konsten att göra te och brygga te. Engelsmännen införde teet till Indien och startade odlingar i Darjeeling och Himalayas sluttningar. De bryggde te mycket starkt och använde både mjölk och socker för att mildra beskheten. Skulden får man lägga på engelsmännen. De serverade te i en kanna starkt och svart. Det fanns alltid en kanna hett vatten för att spä ut sitt te till individuell belåtenhet. En liten kanna varm mjölk och en sockerskål så att alla kunde blanda efter tycke och smak eller dricka te svart. Beskheten vid bryggningen var något som hörde till det billigare tesorterna. De fina sorterna hade kort bryggning och kunde avnjutas utan beskan och behövde inte mjölk och socker. Naturligtvis blev det den billigare sorten förhärskande och spreds snabbt över landet. Att koka vattnet tillsammans med tebladen gjord det hela mycket drygare och fler koppar kunde utvinnas med ytterligare beskhet som resultat. För det behövdes det mycket socker och mjölk och så förblev det. Numera kan man brygga med tepåsen efter smak och sedan tillsätta mjölk och socker så mycket som behövs. Så stark är dock mjölk- och sockertraditionen att gatuköken har termosar med hett vatten utblandat med sockrad mjölk. Tepåsen tillför tesmaken. Men en äkta chai ska tillverkas med uppkok av teblad och vatten, sedan tillsätts mjölken och sockret och det kokas upp en gång till. Ska det var med ingefära, kummin, nejlika eller en klick smör? Även det har sin konst och tradition.

Kulturmärk husen i Mussoorie 
Mussoorie borde kulturmärka sina gamla byggnader, speciellt för att bevara sin historia som en "hillstation" från den engelska kolonialtiden. Fina byggnader uppfördes redan i början av 1800-talet. Bungalows, administrativa byggnader, hotell, villor, kyrkor och gravgårdar. De flesta av dessa byggnader försummas och är i dåligt skick. Anledningen att de står kvar är deras gedigna underbyggnad på en ordentligt utschaktad terrass som är noggrant dränerad. De nya husen byggs oftast på betongpelare förankrade i den inte helt pålitliga berggrunden. Pelarna har bara en tunn armering inne i en kvalitativt dålig betong som vittrar och smulas sönder av fukten, kylan och torkan. De nya hotellen är utomordentligt fula och dåligt underhållna. Ytterst sällan kostar man på sig en utjämnad platå och hus byggda med god arkitektur. Snart står detta Mussoorie utan sina vackra byggnader, utbyggda, kringbyggda och kanske rivna. Kvar finns mögelinfekterade fula byggnader, en anskrämlig fasad, dåliga avlopp, usel sophantering, illaluktande gränder och förstörd natur. Slutet för "the queen of the hillstations". 

“Smarta Städer”
I Indien diskuterades den så kallade “smarta staden” med en artikelserie i den stora veckotidningen India Today. Jag reagerade på en av deras artiklar och skrev en insändare. Mig veterligen blev den aldrig publicerad.

Jag läste eran artikel om "smarta städer" och definitionen av vad en sådan ska innehålla. Jag undrar om Indien överhuvudtaget har några städer i första hand. Är de inte bara förvuxna byar? De ser ut som om landet finns kring knuten, kor går på gatorna, apor hoppar bland träden, myror, ödlor, ekorrar och fåglar invaderar träden och husen, basarer och affärer påminner om marknader i någon avlägsen saga. Avloppen är obefintliga eller usla och det mesta går ut i den lokala floden. Sophämtningen är undermålig och sträcker sig bara till närmaste gathörn. Vattenförsörjningen otillräcklig och elförsörjningen nyckfull och intermittent. Så varför inte i första hand se till att det finns städer där folk kan bo. De flesta indiska städer påminner om stora campingläger utan sanitära inrättningar, vatten och el. Jag menar att prioriteringen ska bli rätt. Innan man bygger "smarta städer" bör man se till att det byggs städer i egentlig mening och att det inbegriper alla tätorter. En europeisk stadsplanerare skulle förundrat studera definitionen av smarta städer och se att det definierar en stad kort och gott.
Prioriteringen ska i första hand vara fungerande avlopp och reningsverk som inbegriper alla gator och byggnader, sophantering, sortering av sopor och sopstationer för alla delar av staden, god vattenförsörjning till alla, fungerande el och elanslutning till alla platser, ordentliga hus att bo i för alla. Alla hus ska ha avlopp, sophämtning och elförsörjning men kan sedan vara av olika standard och kvalité. Se där början till en stad. Därefter kan man bygga på med mobiltelefoner, IT, parkeringshus, trottoarer, cykelvägar, parker, idrottsanläggningar, gatubelysning etc, etc och faktiskt bli en stad. Jag fruktar att den fortsatta utvecklingen bara blir ett utanpåverk som bibehåller klyftorna i samhället och att de indiska städerna fortsätter vara stinkande sophögar och illaluktande öppna kloaker. Det finns knappast några städer just nu att tala om. Ibland längtar jag tillbaka till den naturliga byn, det naturliga kretsloppen, där skit är skit och tar sig naturliga vägar i det ekologiska systemet. De indiska städerna är gigantiska varbölder, sjukliga helt enkelt. Man kan se staden som en organism. Olika fordon är som blodkroppar som transporterar näring och tar bort avfall. Vissa blodkroppar fungerar som försvar och upprätthåller ordning som de polisiära fordonen. Överallt finns det vener, artärer, nervbanor som vattenförsörjning, elektricitet och informationsutbyte. Någonstans finns en hjärna, de styrande i staden, hjärntrusten, rådkammaren och beslutande organet. Denna organism är sjuklig och behöver vård. Börja angripa problemets kärna, inte bygga på en fernissa. Nej, Indien har mycket långt till en "smart stad". Artikeln handlar nästan uteslutande om finansieringar. Hur kan den smarta staden finansieras? Inte ett ord om hur det fullständigt korrumperade samhället kommer att förskingra det mesta av pengarna och allt förblir vid ett gigantiskt misslyckande. Det finns redan pengar men prioriteringarna är fel, korruptionen är inte åtgärdad och staten står utan pengar. När det gäller finansiering finns bara en lösning, bekämpa korruptionen.
Jag stannar oftast bara en dag i någon storstad innan oväsendet, lukterna och smutsen tvingar mig därifrån. Det gäller nästan alla Sydostasiens städer.
Nej, jag vill inte ha en smart stad, jag vill ha en ren stad, en väldoftande stad, en stad där jag kan dricka rent vatten och slipper gå omkring med öronproppar eller näsklämmor. Så mycket bättre alla skulle må och så mycket bättre allt skulle fungera. Bara tänk er den livliga väldoftande färggranna indiska basaren i en ren miljö, den fantastiska arkitekturen av historiska byggnader utan lukten av avlopp, de gröna parkerna utan sophögar. Vilken framgång för turismen. Städerna kommer att svärma av turister både inhemska och utländska och betala mångdubbelt upp för de så kallade smarta städerna.

Ladda ner som e-bok här